På gravfältet finns cirka 165 synliga gravar. Det är de 82 resta stenarna som dominerar men här finns närmast lika många stensättningar (80 runda och en kvadratisk). Dessutom finns här kanske en domarring och en stenkrets. Det råder viss osäkerhet när det gäller de båda sistnämnda. Det kan vara så att även de, sammanlagt tio stenarna, ska tolkas som enskilda resta stenar.

Nära hälften av de resta stenarna är ställda på rad och fördelade på fyra linjer. Den längsta av linjerna innehåller 19 stenar. De övriga är spridda över gravfältet. En sten som står ungefär mitt på gravfältet men förskjuten åt den norra sluttningen kallas för solstenen. När solen stiger upp vid sommarsolståndet ska de första solstrålarna träffa toppen på stenen.

Stensättningarna, som är allt mellan tre och tolv meter i diameter finns spridda över hela gravfältet. De största finns företrädesvis i gravfältets nordvästra del. Där finns också de med bäst bevarade kantkedjor. Kantkedjorna består av lite större utvalda stenar som bildar stensättningens begränsning. Om man skulle ta bort grästorven på gravfältet så skulle man sannolikt hitta många fler gravar än de som nu syns ovan mark. Lunds backe kan gömma mer än dubbelt så många gravar än de vi känner till idag.

Runt om gravfältet finns enstaka stensättningar och ett litet gravfält som kanske en gång i tiden hängt samman med det stora men som genom odling skiljts från detta. Det finns också spår av den äldre järnålderns odlingslandskap i form av stensträngar, d v s utrasade hägnadsmurar.

Det är de resta stenarna som ger gravfältet dess unika karaktär och som säkert lockat människors fantasi i långa tider. Här finns historier om både trolltyg och traditioner. Här finns också en del av berättelsen om människorna som levde och dog i området under romersk järnålder för 1600-2000 år sedan.