S:ta Ingrids klosterruin

Fornlämning

S:ta Ingrids kloster var Sveriges första dominikankloster för kvinnor och uppfördes på 1270-talet efter initiativ av stormannadottern Ingrid Elofsdotter.

Ingrid Elofsdotter tillhörde rikets dåvarande högsta aristokrati. Som änka blev Ingrid medlem i dominikanorden. Hon tillhörde en krets av fromma kvinnor kring dominikanen Petrus de Dacia, som då var lektor vid S:t Olofs konvent i Skänninge. Han skrev i ett brev till Kristina av Stommeln att han hade ”sex andliga döttrar” och att Ingrid var en av dem. Planerna på att starta ett kloster kom från Ingrids bröder, Johan och Andreas Elofsson. Johan Elofsson var riddare och släkt med ärkebiskop Folke i Uppsala. Han var också svärfar till lagmannen Birger Persson, den Heliga Birgittas far i dennes första äktenskap.

Ingrid reste till Rom för att få påvens tillstånd att grunda klostret. Hon hade fått ärva en stormannagård med tillhörande kyrkan S:t Martin. 1282 utfärdade Magnus Ladulås ett kungligt skyddsbrev för klostret. Ingrid dog på hösten samma år. Till en början kallades klostret för S:t Martins kloster på grund av kyrkan S:t Martin som redan fanns på området. Namnet S:ta Ingrids kloster är en senare benämning.

S:ta Ingrid blev aldrig kanoniserad och fick därför aldrig status som helgon. Men påven medgav att hennes kvarlevor fick skrinläggas, vilket ägde rum 1505 under stora högtidligheter. Det betraktas som en av dominikanerordens sista stora högtider i Sverige före reformationen.

Idag ser man vid S:ta Ingrids klosterruin en övertäckt källare, murrester, en brunn, korsgångarna och kyrkogrunden. Vid ingången finns en modell som visar hur klostret såg ut på 1300-talet.

S:ta Ingrids klosterruin ligger i norra delen av Skänninge. Man tar sig hit till fots från centrum, över Skenaån och över Motalagatan. Bakom kvarteret med hus ligger klostret. Med bil är det lättast att åka Motalagatan och in vid Preem-macken. Parkera vid informationsskyltarna och promenera upp till klostret.