S:t Olofs konvent i Skänninge

Fornlämning, Kulturhistoria

S:t Olofs konvent i Skänninge grundades år 1237. På 1530-talet, strax efter reformationen, lades konventet ner efter att ha varit verksamt i ungefär 300 år.

I många medeltida städer bodde det en slags munkar eller nunnor som tillhörde dominikaner- eller franciskanerorden. Trots att de avlagt samma löften som nunnor och munkar kallade de sig för bröder eller systrar. Dominikanerorden grundades av St Dominicus i början på 1200-talet. Orden startade som en reaktion på hur prästerskapet inom den katolska kyrkan levde i överflöd av materiella tillgångar och lyx. Ordens motto var att leva ett liv i enlighet med apostlarna, det vill säga ett liv i enkelhet och fattigdom. Dominikanerbröderna var klädda i svarta mantlar och kallades därför svartbröder.

Inom andra ordnar levde munkarna sitt liv på samma plats trogna ett visst kloster. Inom dominikanerorden rörde sig bröderna mellan olika konvent och en viktig del av deras verksamhet var att vara ute bland folket och predika. Dominikanerna, liksom franciskanerna, kallades för ”tiggarmunkar” då de levde av de allmosor de fick från folket. Konventen tog också emot folk för möten, samtal och själavård. Det fanns övernattningsrum för resande och sjuka togs emot för vård. Konventen blev centrum för lärdom med böcker, studier och undervisning.

Idealt skulle dominikanernas konvent bestå av tre huslängor och en kyrka som omslöt en kvadratisk klostergård. De skulle präglas av en enkel arkitektur och sparsmakad interiör. Dominikanerna byggde i huvudsak i tegel. Men det fanns såklart avvikelser. Mellan åren 2004-2005 utfördes omfattande arkeologiska undersökningar i Skänninge och stora delar av konventet och konventets kyrkogård undersöktes. Det visade sig att kyrkan varit cirka 18 meter bred och 45 meter lång. Den var treskeppig och hade ett välvt innertak.

Vi vet inte hur många bröder som bodde på konventet i Skänninge. Däremot vet man vissa personer som vistats där. Petrus de Dacia var lektor på klosterskolan under sju år på 1270-talet. Dacia var en av dem som tog initiativet till att grunda Skänninges andra kloster, S:t Martin eller S:ta Ingrid som det senare kom att kallas. I ett brev till Kristina av Stommeln skrev Dacia att han hade ”sex andliga döttrar” i Skänninge. Ingrid Elovsdotter, grundaren av nunneklostret i Skänninge, var en av dem. I klosterskolan gick två av heliga Birgittas söner. Vid samma tid studerade Nikolaus Hermanni här, som sedan kom att undervisa Birgittas yngre barn och blev Birgittas vän och biktfader.

Av S:t Olofs konvent finns idag inga lämningar kvar ovan mark.